10 juli 2009
Sommartorget har stängt för i år - men debatten fortsätter!
Det blev en intensiv vecka i Almedalen med evenemang och seminarier bakom vartenda hörn. Inte minst i Björkanderska magasinet där Säkerhetspolitiskt sommartorg arrangerade sina seminarier.
Vi vill tacka alla som kom och lyssnade på våra seminarier, men också alla er som inte hade möjlighet att vara på plats och därför istället såg seminarierna på webben. Var du en av dem som inte kunde komma, men skulle vilja se seminarierna? Nästan alla våra seminarier går att se på webben i efterhand.
Men debatten tar förstås inte slut i och med att Almedalsveckan är över. Den kommer att fortsätta i många olika fora under det kommande året, inte minst genom t ex seminarier arrangerade av de olika aktörerna bakom Säkerhetspolitiskt sommartorg. Besök gärna de olika organisationernas webbplatser för att hålla dig uppdaterad om kommande aktiviteter! Du hittar länkar till höger på sidan eller på den här sidan.
Vi ses förhoppningsvis under nästa Säkerhetspolitiska sommartorg 2010!
Ola Andersson
Informatör Försvarshögskolan/webbansvarig Säkerhetspolitiskt sommartorg
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
07 juli 2009
Reflektion från Michael Moore kring seminariet Korten på det försvarspolitiska bordet
Sista debatten för i år på Säkerhetspolitiska Sommartorget under årets Almedalsvecka var en de mest intressanta och mest besökta. "Korten på det försvarspolitiska bordet" - moderator Lars Ekeman/Folk&Försvar, deltagare försvarsminister Sten Tolgfors, Anders Karlsson (s), Gunilla Wahlén (v), Peter Rådberg (mp) samt Eva Haldén/FHS. Tolgfors inledde med en bildpresentation kring riksdags- och reformbeslutet. Därefter hade oppositionspolitikerna kort inlägg och Eva Haldén gav sin syn på vad politiken och då Regeringen borde fokusera på.
Försvarsministern hade många viktiga budskap som också känns igen från andra dragningar. Fokus på solidaritetsdeklarationen (ge / ta emot mil stöd), användbara och tillgängliga förband / , högre beredskap än dagens organisation, insatsförmåga och effekt , "här och nu", nytt personalförsörjningssystem m m. Och att Försvarsmakten har kvalificerade förband och en bra verksamhet så vi är värda en mer positiv bild än vad som oftast ges idag. I synnerhet Anders Karsson förde fram att det var olyckligt med att riksdagsbeslutet togs med så liten majoritet. Han ifrågasatte industrisynen samt personalförsörjningen med stående förband/soldater och att lämna plikten.
När det gäller nödvändigheten att lämna plikten för insatsorganisationens förband så menar jag att det är två huvudskäl för det. Den ena orsaken som ministern också talade mycket om är att vi inte kan ha två organisationer (insatsorgansiation och utlandsstyrka). Samma förband ska kunna användas här hemma, i närområdet och utanför närområdet. Det medger inte plikten. Vi måste tillavarata erfarenheter efter att förband har varit insatta och inte upplösa dessa direkt efter hemkomsten. Det andra som är minst lika viktigt är att soldatyrket inte längre kan lösas av "amatörer". Krigföring i sig blir alltmer komplex, insatserna blir mer utmanande och svåra, materielen alltmer avancerad. Det är rätt självklart - det tar helt enkelt tid att bli en bra soldat. Denna andra orsak är ofta minst lika styrande för varför värnpliktsförsvar lämnas i flertalet europeiska länder.
Evas inlägg var värt att notera då hon menade att politiken nu hade satt tydliga mål efter tio års reformarbete, man hade nu tre avgörande förutsättningar att kraftsamla på. Det första var att ta ett ansvar för ålders-/gradstrukturen - tillskjuta medel för att lösa problemet samt t o m att styra området med en särlagsstiftning. Det andra var att ta ett ansvar med lagstiftning avseende kontraktsantällda soldater - att lämna frågan till parterna var för riskfyllt menade Eva. Det tredje var att inse att frivilligheten nu innebär att hela perosnalområdet nu utsätts för marknadsprinciper där ekonomiska incitament blir avgörande. Hon talade om att Försvarsmakten inte i alla delar är som andra myndigheter! Och att försvaret därmed inte kan fullt ut styras som andra myndigheter. Ovanligt tydligt!
Referat och videoinspelning från seminariet
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Korten på det försvarspolitiska bordet
Det sista seminariet på det säkerhetspolitiska torget handlade om försvarets nya inriktning. Försvarsministern redogjorde för det försvar han såg framför sig ska växa fram efter beslut om bland annat nytt befälssystem vilande värnplikt.
Försvarsminister Sten Tolgfors under sitt anförande
För det första slog ministern fast att Sveriges försvarspolitik skall bygga på säkerhet i samverkan med andra och solidaritetstanken. Försvaret skall vara tillgängligt för såväl internationella insatser som nationellt försvar. Värnplikten avskaffas därför att den inte är anpassad för ett internationella insatser och inte på ett effektivt sätt personalförsörjer Försvarsmakten.
Tillgängligheten kräver rörlighet, rörlighet kräver logistik, därför har Sverige inlett samarbete om flygtid med det mycket stora transportplanet BoeingC-17.
Vidare underströk försvarsministern vikten av breda internationella insatser där inte bara militär är inblandad. Med militära förband kan man möjligen vinna krig men inte nå fred.
Peter Rådberg (mp)
Den Nya Försvarsmakten skall ha en kapacitet att kunna mobilisera 50 000 personer på en vecka. Sverige skall inte heller ha förband som inte finns tillgängliga i verkligheten. Ministern använde ordet pappersförband. Hemvärnet skall effektiviseras.
Sverige skall om behov finns ha 1700 soldater insatta över tiden.
Socialdemokraternas talesperson Anders Karlsson bemötte Försvarsministern med att ställa sig undrande till varför regeringen valt att inte sluta en blocköverskridande överenskommelse. Socialdemokraterna hade velat se en annan modell för försvaret med tre månaders värnplikt. Socialdemokraterna vill också av arbetsmarknadspolitiska skäl behålla Försvarsindustriföretag i landet.
Anders Karlsson (s)
Peter Moberg från Miljöpartiet ansåg att den nya inriktningen av försvaret är för ambitiös och tog sin utgångspunkt för det resonemanget i att Försvarsberedningen kommit fram till att inget hot föreligger mot svenskt territorium inom en tioårsperiod. Han var också rädd för att en EU armé är på väg att bildas. 
Gunilla Wahlén (v)
Vänsterpartiets Gunilla Wahlén precis hemkommen från Afghanistan berömde insatsen där. Vidre tyckte hon att den relativt korta anställningstid av soldater som Försvarsmakten ser framför sig på sex år är för kort. Hon sade att Sverige skulle ta ställning till vilka allianser vi vill vara en del av.
Eva Haldén, Försvarshögskolan
Försvarshögskolans forskare Eva Haldén kommenterade. Politikens uppgift är att formulera mål och skapa förutsättningar för att målen skall kunna uppnås. I Försvarsmaktens fall handlar det om att skapa förutsättningar på tre områden, personal-, ålders-, och befälsstrukturen måste förändras. I tio år har Försvarsmakten försökt rätta till de problemen hindrade i första hand av lagen om anställningsskydd (LAS). Antingen måste regeringen tillföra medel för att i ett slag förändra situationen eller så måste man stifta tillfällig lag om undantag från LAS. s), Rekryteringen i en försvarsmakt utan plikt måste bygga på ekonomiska incitament, det måste regeringen vara beredd att betala för. Vidare måste staten känna ansvar för personalen även efter insats då det finns risk för post traumatic stress disorder (PTSD). FM är inte som vilken annan myndighet som helst. Avsteg från ordinarie förvaltningslagstiftning måste göras.
Försvarsministerns svar på detta var att man arbetar med att skapa förutsättningar. Ett antal utredningar däribland veteransoldatutredning och pliktutredning skall ge underlag för vidare beslut. I arbetslagstiftningsfrågorna anser ministern att det går att komma långt med förhandlingar mellan parterna.
skrivet av Carl Hartman, student Försvarshögskolan
Skrivet om seminariet
"Skyttegravskrig i försvarspolitiken" (DN, 3 juli 2009)
"Noterat: Ja, något måste göras" (Blekinge Läns Tidning, 3 juli 2009)
"Användbarare Tolgfors" (Sydsvenskan, 4 juli 2009)
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
The Co-Operation Around the Baltic Sea
Försvarsminister Sten Tolgfors
Idag är Östersjöområdet en av världens mest stabila regioner. Denna säkerhet kunde inte tas för givet under 80- och 90-talet. Att det inte finns något allvarligt invasionshot riktat mot Sverige eller dess närmaste grannar har tydligt framgått under veckans seminarier. Det finns dock flera utmaningar som östersjöregionen står inför. Sten Tolgfors, försvarsminister, Alar Streimann, Estlands ambassadör i Sverige, och Alec Aalto, Finlands ambassadör i Sverige diskuterade under fredagsmorgonen det befintliga samarbetet, dess problematik och vad som behöver utvecklas i framtiden. 
Ambassadör Alec Aalto
Den solidaritetsförklaring som Sverige vid flertalet tillfällen har uttalat för sina nordiska grannar är ett viktigt steg fortsatt stabilitet i området. Att solidaritet i denna bemärkelse inte nödvändigtvis behöver handla om militära medel var deltagarna överens om. Problematiken ligger därmed inte enbart inom en militär kontext. Ambassadör Alec Aalto lyfte även fram ekonomiska, sociala och miljöperspektiv på . Den största utmaningen ligger enligt deltagarna i miljöfrågor. Särskilt fokus under seminariet lades på hur marina transporter kan övervakas och hur eventuella oljekatastrofer skulle kunna hanteras. I dagsläget finns det samarbete inom detta område, men ytterligare resurser, koordinering och satsningar krävs.
Ambassadör Alar Streimann
Även Rysslands roll i regionen behandlades. Båda gästande ambassadörer påpekade att Sveriges geopolitiska läge i flera områden skiljer sig med Estlands och Finlands. Även om Ryssland inte utgör ett invasionshot finns det en viss rädsla i framförallt Estland gällande den ryska doktrinen om ryska intressen i utlandet. Den hotfulla retoriken och de trakasserier som Estland utsätts för är oroande. Att utveckla dialogen med Ryssland såg samtliga därför som en nödvändighet.
skrivet av Martin Rusner, student Försvarshögskolan
Försvarsminister Sten Tolgfors tal som pdf (det talade ordet gäller)
OBS! Ljud saknas de första tre minuterna!
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Länkar till det här inlägget
|
Etiketter:
2009,
Alar Streimann,
Alec Aalto,
Estland,
Finland,
Folk och Försvar,
Sten Tolgfors,
östersjön
Särskilt inhumana vapen
Den varma torsdagseftermiddagen presenterade Svenska Freds och Skiljedomsföreningen och FOI en förträfflig panel bestående av Daniel Nord (SIPRI), Dick Clomén (Svenska Röda Korset) och Lars Höstbäck (FOI) under ledning av Petra Tötterman Andortff (IKFF).
Lars Höstbäck, FOI
Deltagarna i soffan började med att prata om särskilt inhumana vapen, som inkluderar de vapen som går under paraplyavtalet CCW. Syftet är både att skydda vissa grupper som inte (längre) deltar i strider och att reglera användningen av vapen och stridsmetoder.
Dick Clomén, Svenska Röda Korset
Diskussionen började med att beröra de vapen som idag är förbjudna under CCW, men också exempelvis klusterbomber och personminor som har förhandlats fram utanför paraplyet. De blev också ombedda att kommentera huruvida våldtäkt som systematisk krigsstrategi bör klassas som ett särskilt inhumant vapen. Panelen var enig om att våldtäkt som del av konfliktföring är ett brott mot internationell humanitär rätt i många fall, men att det inte kan klassas som ett vapen utan snarare som en metod.
Daniel Nord, SIPRI
Talarna gled snabbt över till kärnvapenfrågan som kom att dominera största delen av diskussionen. Ingen av talarna kunde helhjärtat påstå att kärnvapen inte är ett särskilt inhumant vapen, men att det är svårt att få till stånd ett förbud mot användning av kärnvapen på grund av bristande politisk vilja, främst från kärnvapenstaternas håll. De berörde också den politiska aspekten av kärnvapen och konstaterade att avskräckning är det främsta syftet med kärnvapeninnehav. Utan politisk vilja och progressivt arbete ”in good faith” rör sig inte kärnvapenfrågan närmare reell nedrustning.
skrivet av Emma Rosengren och Elin Hedkvist, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
03 juli 2009
Global uppvärmning eller atomvinter – säkerhet idag och imorgon
På torsdagen arrangerade Säkerhetspolitiskt sommartorg och IKFF Träffsäkert under temat ”Global uppvärmning eller atomvinter – säkerhet idag och imorgon”. Denna filosofiska debatt leddes av moderator Johan Axell från FOI. Paneldeltagare var Eva Moberg, författare och debattör, och Bengt Gustafsson, professor i astrofysik och f.d. vetenskaplig rådgivare åt regeringen. Moderatorn öppnade diskussionen med en tillbakablick och tog upp teman från veckans tidigare seminarium där ämnen som allianser, kärnvapen och solidaritet tagits upp. Diskussionen kom dock främst att handla mer om kärnvapenfrågan än vad som från början var tänkt. Kanske är det ett tecken på det uppdämda behovet av att diskutera kärnvapenhotet.
Från vänster: Johan Axell, Eva Moberg och Bengt Gustafsson
Eva Moberg fick första ordet och konstaterade att världen aldrig varit farligare än den är idag, men att medier och allmänheten konsekvent ignorerar risken för ett kärnvapenkrig. Enligt henne är kärnvapen ett hot mot såväl människor som miljö, och användningen av detta massförstörelsevapen skulle innebära en inhuman och oproportionerlig belastning för kommande generationer. Moberg talade också om behovet av att upprätthålla ett internationellt regelverk som konsekvent arbetar för kärnvapennedrustning, och att det finns flera samtida exempel som tyder på att stater inte lever upp till sina internationella åtaganden. Det nukleära samarbetet mellan Indien och USA är enligt Moberg ett tydligt exempel på att stater bryter mot principerna i icke-spridningsavtalet (NPT, det internationella avtal som reglerar kärnvapen genom att ålägga kärnvapenstater att nedrusta sina befintliga arsenaler, ickekärnvapenstater att inte anskaffa kärnvapen och ger alla stater rätt att använda kärnenergi för fredliga ändamål) och att människor måste organisera sig i arbetet för en kärnvapenfri värld. Moberg kommenterade också NATO-frågan ur ett kärnvapenperspektiv och lyfte fram att det är orimligt att organisationen anser sig ha förstaslagsrätt i användandet av kärnvapen.
Bengt Gustafsson kommenterade också frågan om kärnvapen och behovet av massmobilisering för nedrustning. Enligt honom ger den nya administrationen under Obama anledning till hopp och progressiv utveckling i kärnvapenfrågan, som har varit lamslagen under en längre tid. Han berörde även andra säkerhetspolitiska hot och nämnde svält, vattenbrist, växande befolkning och klimathot som upphov till konflikter idag. Han såg också brister i dagens kortsiktiga hantering av kriser och efterlyste en mer långsiktig politik. Även solidaritet och allianser – kanske två av veckans mest populära säkerhetspolitiska begrepp – berördes. Bengt Gustafsson menade att solidaritet främst är personens ansvar som människa och inte nationens ansvar. Han menade att de länder i världen som har mest makt faktiskt är liberala demokratier, samtidigt som det är dessa länder som till stor del exploaterar andra länder. Det faktum att de är demokratier innebär en chans att förändra, genom medborgarnas möjlighet att påverka.
Som vanligt bjöd Träffsäkert sina åhörare på gratis korv och om korven eller diskussionen var upphov till trängseln bland åhörarna låter vi vara osagt. Det kan dock konstateras att uppslutningen var god och att en engagerad och ivrig publik lockats till diskussionen. IKFF gläds åt de positiva trender som har kommit att växa fram inom nedrustningsrörelsen, inte bara vad gäller kärnvapen. Nyligen antog nedrustningskonferensen (CD) i Genève ett arbetsprogram för första gången på 12 år. I maj lyckades den förberedande kommittén inför översynskonferensen av icke-spridningsavtalet nå enighet om en dagordning efter bara ett par dagars sammanträden. Den internationella trenden är tydlig – kärnvapennedrustning är åter en prioriterad fråga.
skrivet av Emma Rosengren och Elin Hedkvist, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Länkar till det här inlägget
|
Etiketter:
2009,
atomvinter,
Bengt Gustafsson,
Eva Moberg,
global uppvärmning,
IKFF
Ingen reform av säkerhetssektorn utan civilsamhället - kommentar från Ola Mattsson
Säkerhetsektorreform (SSR) är en allt viktigare del av svenskt internationellt freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Tyvärr saknar den svenska strategin helt ett civilsamhällesperspektiv och insatserna riskerar därför att bli dagsländor eller rent av kontraproduktiva.
I regeringens skrivelse: 2007/08:51 ”Nationell strategi för svenskt deltagande i
internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” lyfter regeringen fram SSR som en av de vikigaste komponenterna i svenskt fredsarbete.
Vid sidan om den Nationella strategin finns också ett PM ”Svensk inriktning avseende säkerhetssektorreform” undertecknat av fyra statsekreterare. Dem skriver bland annat.
”En avgörande del i ett fungerande samhälle är en säkerhetssektor som respekterar mänskliga rättigheter, är effektiv och kapabel samt står under demokratisk kontroll och insyn. En demokratiskt styrd och fungerande säkerhetssektor är därmed en förutsättning för utveckling och har kommit att få allt större utrymme på den internationella agendan i framför allt sviktande stater, post-konflikt och transitionsländer”
SSR beskrivs ibland lite elakt som ett ”buzzword” som dessutom innefattar i princip allt. Riktigt så brett är det dock inte och OECD beskriver nio tydliga områden i sin handbook och guidelines för SSR: Democratic oversight and accountability, Defence reform, Intelligence and security service reform, Integrated border management, Police Reform, Justice reform, Prison reform, Private security and military companies och Civil society.
OECD trycker särskilt på behovet av att utveckla stöd till civilsamhället bland annat som ”watchdog” för den militär och polis vars kompetens ökar genom SSR processer. Civilsamhället är på detta sätt en garant för att den demokratiska kontrollen över dessa myndigheter kan fungera. OECD menar att stöd och utveckling av civilsamhället är helt nödvändigt för att SSR insatser skall ha någon varaktigeffekt. Man skriver: ”Too often, SSR programmes are focused primarily on the state and fail to adequately engage civil society. While in some situations short-term progress may be possible by working solely with state structures, longer-term effectiveness requires the development of a popular and vibrant local constituency for change”.(The OECD DAC handbook on Security System Reform)
Mot bakgrund av detta är det sorgligt att den svenska regeringen nästan helt utelämnat civilsamhället från de Svenska strategierna. Ett uppvaknande krävs. Regeringen och dess myndigheter, men också civilsamhällets organisationer, måste nu ta ansvar för att det civilasamhället får en större plats i de svenska SSR-arbetet.
Inte ett enda SSR-projekt skall kunna genomföras av Svenska myndigheter utan att det samtidigt görs insatser för att utveckla det lokala civilsamhällets förmåga att demokratiskt granska och verka för förändring.
skrivet av Ola Mattsson, generalsekreterare Svenska Freds och- Skiljedomsföreningen
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Radicalisation and shared values
Radikalisering kan definieras som en kollektivt definierad, radikal och moralisk skyldighet att agera. Under onsdagseftermiddagen fördes en gripande paneldiskussion om radikaliseringens orsaker och effekter. Deltagarna bestod utav Maajid Nawaz som har bakgrund i radikala islamistiska grupper och numera är chef för Quilliam Foundation som aktivt arbetar mot islamistisk extremism, Nalin Pekgul, Tenstabo och ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet och Magnus Ranstorp, forskare och terrorismexpert på Försvarshögskolan.
Maajid Nawaz
I en rapport framlagd av Magnus Ranstorp framgick det ur samtal med lokala aktörer att enighet rådde om att det i Rosengård finns tydliga inslag av radikalisering. Kollektivet och dess ”tankepoliser” styr invånarnas beteende- och tankemönster. Kvinnor är särskilt utsatta och att unga flickor tvingas in i äktenskap med främmande män är ingen ovanlighet. Nalin Pekgul bekräftade den presenterade bilden med hennes erfarenheter från Tensta. I vissa hänseenden skulle hon levt ett friar i Kurdistan än i sin stadsdel.
Nalin Pekgul
Det finns både interna och externa faktorer som har lett till denna radikalisering. Sanna men även inbillade orättvisor mot muslimer spelar här en stor roll. Hur media porträtterar muslimer och västmakternas insatser i Iraq och Afghanistan skapar en identitetskonflikt bland unga muslimer och en uppfattning att västvärlden för krig mot islam. Att utanförskapet förstärks av en drygt 85-procentig arbetslöshet i exempelvis Herrgården i Rosengård underlättar inte situationen.
Magnus Ranstorp
En ytterligare stor lärdom stod Maajid Nawaz för. För att förstå islamistisk radikalisering bör det skillnad göras mellan traditionella extremister och radikaliserade politiska extremister. I många fall kommer islamistisk radikalism inte från muslimska länder utan är något som föds i Europa. Det är betydligt lättare att rekrytera här och dessutom har de nya ledarna god utbildning, är välklädda och har inga problem med språket. Dessa ledare exporterar sedan sina idéer till länder så som Pakistan och Egypten. Panelen var enig att problemen på hemmaplan behöver belysas och att Europa behöver ta sitt ansvar i frågan.
skrivet av Martin Rusner, student Försvarshögskolan
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Vägen till Europa - om migranters och flyktingars rättigheter
Asylrätten innebär alla människors rättighet till skydd mot förtryck och förföljelse. Den kan ses som en operationalisering utav de övriga mänskliga rättigheterna. Hur ser Sveriges och EU:s flyktingpolitik? Är den rättvis och vad behöver förändras? Bjarte Vandvik, ECRE:s generalsekreterare, och Tobias Billström, migrationsminister, tog under torsdagen itu med dessa frågeställningar.
Inledningsvis diskuterades situationen i Iran där en möjlig ökande flyktingsituation skulle innebär en katastrofal utveckling för både landet och regionen. Tobias Billström menade att första uppgiften för EU är att ge stöd till oppositionen i landet och att spekulera i hur EU bör agera i ett värstafallscenario är i dagsläget inte genomförbart. 
Från vänster: Bjarte Vandvik, Tobias Billström och Alice Petrén
Under seminariet visades två reportage där flyktingsituationen i Västafrika och Malta skildrades. Det åskådliggjordes hur unga afrikaner riskerar sina liv för drömmen om Europa och där hela familjers försörjning står på spel. Det är dock få som lyckas att ta sig till fortet Europa och tusentals flyktingar dör varje år under dessa farliga resor.
Bjarte Vandvik pekade vid ett flertal gånger på brister i den europeiska flyktingpolitiken och menar att vi inte kan sitta sysslolösa under dessa förhållanden. Alla ska få möjligheten att få sin ansökan prövad på ett rättvist sätt och att den mardrömsbild som målas upp bland annat i Spanien och Italien måste bekämpas och kritiseras. Att dessa länder styr sin befolkning med fruktan i dessa frågor är extremt problematiskt. Samtliga tillgängliga verktyg behöver nyttjas för att ta itu med immigrationsfrågan, både på hemmaplan genom Stockholmsfördraget och genom bistånd i fattiga länder.
skrivet av Martin Rusner, student Försvarshögskolan
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
02 juli 2009
Civil-militära fredsinsatser – recept för framgång eller fiasko?
Torsdag morgon och Säkerhetspolitiskt sommartorg har gått in på dess femte dag. Afghanistan stod i centrum för seminariet, Övlt Lena Persson Herlitz beskrev säkerhetsläget eller säkerhetslägena i Afghanistan. Sverige befinner sig i Afghanistan för att bemanna ett PRT, provincial reconstruction team. Sverige har ett tekniskt och taktiskt överläge men strategiskt ligger man efter, ett stort problem är att ha yttäckande förband. I Sveriges område är det främst kriminalitet och droghandel som utgör problemen medan det i de södra delarna är fullskaligt krig. I april sprängde sig en tolvårig självmordsbombare i Sveriges PRT. Civila insatser är avgörande för att man skall kunna få till stånd utveckling i Afghanistan.
Lena Persson Herlitz, MUST
Svenska Afghanistankommittén (SAK) har 1300 anställda i Afghanistan och har under 25 år arbetat i Afghanistan. Civil-militär samverkan är svårt eftersom om man förknippas med svenska trupper så ökar hotbilden. SAK arbetar i fyra PRT där alla har olika inställning till civil-militär samverkan. USA utgör den ena extremen med militärer i uniform som arbetar med biståndsarbete och Sverige gör den andra där civil och militär personal skiljs åt. Det finns en intressekonflikt mellan civila och militära organisationer. För militärer gäller det att synas när man ger bistånd för att det skapar säkerhet. För civila biståndsorganisationer är det istället viktigt att inte synas därför att det leder till effektivare bistånd.
Torbjörn Pettersson, Svenska Afghanistankommittén
Från SAK:s sida skulle det vara önskvärt att FN tog ett samlat ansvar för ledningen av insatserna i Afghansistan med civil personal. Försvarsmakten betonade vikten av civilmilitär samverkan på operativ nivå.
Mika Sörensen, TIPH
I panelen överstelöjtnant Lena Persson Herlitz från den militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST), Mika Sörensen som är Civil observatör (Temporary International Presence in the City of Hebron - TIPH) samt Torbjörn Pettersson från Svenska Afghanistankommittén. Moderator var Henrik Landerholm som är generaldirektör för Folke Bernadotteakademin.
skrivet av Carl Hartman, student Försvarshögskolan
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
En oförklarad säkerhetspolitik, en reflektion från Michael Moore
Förmiddagen bjöd på debatt kring säkerhetspolitiken: ”Alliansfriheten är död - leve allianserna!”. Moderator var Lena Bartholdson/Folk & Försvar, deltagare var Karin Enström (m), Lars Ohly (v), Allan Widman (fp), Anna Ek/Svenska Freds och Tomas Ries/Utrikespolitiska Institutet. Debatten handlade förstås mycket om Nato-frågan men också vilken politik och vilka knytningar Sverige redan har idag. Samt hur de senaste årens stora säkerhetspolitiska förändringar har kommunicerats till medborgarna. Detta är naturligtvis en viktig fråga i sig, men samtidigt något av en ”ödesfråga” för Försvarsmakten.
Man kan konstatera att det har funnits och fortfarande finns stor politisk känslighet i dessa frågor och stor skillnad mellan retoriken och den reella politiken. Mycket är oförklarat kring den omvälvande kursändringen i säkerhetspolitiken sedan slutet på 1990-talet. Därmed finns det många missförstånd och felaktiga förväntningar kring vad försvaret har för uppgifter och ska klara av. Detta sätter Försvarsmakten i ett mycket svårt läge som vi inte kan lösa ut själva. Den politiska nivån måste kommunicera och förklara detta. Jag menar att vi har en mycket duglig och kvalificerad försvarsmakt – minst i full paritet med andra jämförbara länder i Europa. Men utifrån orealistiska förväntningar så beskrivs den ofta i debatten (och uppfattas nog av många medborgare) som mer eller mindre ”avvecklad”.
Om huvudtesen i säkerhetspolitiken fortfarande är ”alliansfrihet” och t o m ”neutralitet” så indikerar det att vi står på egen hand och ska klara av allt själva. Men om huvudtesen är ”samverkan/samarbete och integration” (vilket jag uppfattar är den sedan lång tid beslutade inriktningen), så indikerar det något annat. Dvs att vi gemensamt och tillsammans med andra ska hantera säkerhetspolitiska utmaningar och hot.
Detta blev tydligt efter konflikten mellan Ryssland och Georgien förra sommaren. Många medborgare uppfattar nog att alliansfriheten är den mest styrande tesen fortfarande. Det innebär i så fall att vi ska klara av allt själva, t.o.m. att möta hot från andra stormakter (läs Ryssland). Debatten efter Georgien präglades av just det. Det var som om Sverige var direkt utsatt för angreppshot och det handlade enbart om Ryssland och Sverige – som om vi levde i ett vakuum. Och då är det bara att konstatera att vår kära försvarsmakt är alldeles för liten för att klara av en sådan situation på egen hand. Skulle man däremot ta sin utgångspunkt i den reella politiken och den politiska ”beställningen”, dvs att vi ska hantera ev. problem utifrån ett alltmer auktoritärt Ryssland tillsammans med andra, så är vårt försvar ”tillräckligt bra”.
Många politiker ger en bild av att våra internationella insatser i första hand är till för att ”hjälpa andra” (istället för att de är en naturlig och integrerad del av en i praktiken helt förändrad säkerhetspolitik). Det spär på problematiken ovan. Om vi bara ”hjälper andra” så är det inte lätt att förstå att våra internationella insatser har en direkt koppling till vår egen säkerhet. Om vi gemensamt löser säkerhetspolitiska utmaningar (t.ex. i Afghanistan med ca 40 andra länder) så ökar väl möjligheten för att även Sverige ska få stöd om det hettar till i vårt närområde? Vem vill hjälpa en som ställer sig utanför allt? Ibland hävdar vissa att vi har en så kallad ”Afghanistandoktrin”, att vi försöker försvara Sverige lång borta i Afghanistan. Jag menar att det är en feltolkning, vi har snarare en ”Tillsammans med andra-doktrin”. Det som tre regeringar har varit överens om är att vi bara kan söka vår säkerhet tillsammans med andra – med andra ord vi skapar gemensam säkerhet med andra.
Snälla politiker, hjälp er försvarsmakt genom att förklara detta för svenska folket så att de får vara stolta över sitt försvar – det är både medborgarna och Försvarsmakten värda!
Relaterad information
Referat och videoinspelning från seminariet
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Länkar till det här inlägget
|
Etiketter:
2009,
alliansfrihet,
Anna Ek,
Karin Enström,
Lars Ohly,
neutralitet
Alliansfriheten är död - leve allianserna!
Försvarsmakten har beställt en undersökning för att ta reda på vad svenska folket tror om alliansfrihet och neutralitet. Det visar sig bland annat att 45 procent tror att Sverige ska stå neutralt om krig bryter ut i Europa. Män tror oftare än kvinnor att Sverige ingår i allianser. Neutraliteten lever tydligen i det kollektiva svenska medvetandet, liksom varierande föreställningar om allianser. Men hur är egentligen läget? Säkerhetspolitiskt sommartorg arrangerade under Almedalsveckan en debatt under rubriken ” Alliansfriheten är död – leve allianserna!” I debattsofforna satt Lars Ohly (v), Karin Enström (m), Allan Widman (fp), Anna Ek från Svenska freds- och skiljedomsföreningen samt Tomas Ries, direktör för Utrikespolitiska institutet.
Tomas Ries, Utrikespolitiska Institutet
Ries inledde med en historisk exposé över neutraliteten och dess förändringar utifrån ett svensk-finskt perspektiv. Efter många års forskning kring Finlands förhållande till Nato var hans slutsats att det inte var något snack om saken, Finland bör vara med i Nato. I Sverige hade neutraliteten närmast blivit en religion under 1900-talet, men frågan var – hade vi alltid varit så neutrala? 1918 intervention i Åland, deltagandet i Finska vinterkriget1939-40, där Sverige övertog luftförsvaret av finska Lappland och bidrog med frivilligkår, visar på att Sverige ingalunda förhållit sig de facto neutralt i konflikter.
I och med kalla krigets slut övergick Sverige från neutralitet till tal om ”alliansfrihet”. 1991 hette det att neutraliteten hade ”tjänat oss väl”. Nu 2009 talar Carl Bildt om ”solidaritet” med EU-länder. Detta, menade Ries, är ett paradigmskifte. Enligt Ries är talet om allianfrihet något av ett självbedrägeri, iom att vi är med i EU och det säkerhets- och försvarpolitiska utvecklingen där har forsat fram. Vi är de facto bundna till detta, och har varit aktiva. Dessutom är Sverige idag beroende av globala flöden av information, mat osv. Slutsatsen, menar Ries, bör vara att helt skrota alliansfriheten. 
Karin Enström (m) och Lars Ohly (v)
Tydliga, och rätt väntade ställningstaganden till neutraliteten kom snabbt efter denna inledning. Karin Enström från Moderaterna var klar i budskapet att neutralitet inte är en option längre för Sverige. Den enda tänkbara alliansen är Nato, och hennes parti anser att Sverige ska bli medlem i Nato ”på sikt”.
Lars Ohly klargjorde att V står fast vid att Sverige ska stå utanför militärallianser såsom Nato, som bygger på kärnvapenstrategier och som driver en aggressiv politik runtom i världen. Sverige har varit solidariska och samarbetat på en mängd sätt även under sin tid som neutralt land – att säga att vi först nu blir solidariska är en svartmålning av den svenska neutralitetspolitiken, menade han. Men visst, verkligheten hade förändrats mycket, allianser var dock ändå inte aktuella ur vänstern perspektiv.
Allan Widman (fp)
Folkpartisten Allan Widman var bestört över opinionsundersökningen: berodde den på bristande kunskap hos svenska folket? Widman påpekade att Sveriges försvarsmakt idag arbetar mycket mer integrerat – inte ens USA skulle idag ta sig an en större fredsbyggande operation utan stöd från andra, vi använder. V brukar prata om vänsterprassel med Nato – Widman ansåg det är dags att legalisera den förbindelsen.
Anna Ek från Svenska freds- och skiljedomsföreningen kritiserade Ries historieskrivning. Säkerhetspolitik var idag mycket mer än militärpolitiska frågor. Nato saknar mycket av de instrument som FN, EU eller OSSE och att fokusera på Nato blir att gå tillbaka till en gammalmodig säkerhetssyn. Nato är inte lösningen på allt, och det vore ett steg tillbaka att alliera sig till just de länderna, menade Ek. Att Sverige ändå lämnat den traditionella neutraliteten var Svenska freds glada över, då den uppehölls och finansierades genom en vapenexport.
Anna Ek, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Så kom man då in på neutraliteten. Var den död? Ohly menade att neutraliteten skulle kunna vara aktuell i framtiden, och fick medhåll av Widman som dock inte trodde att det var möjligt att vara neutral i vårt närområde, på vår kontinent. Neutralitet såsom den formulerades under kalla kriget var dock otänkbar för alla partier idag.
Men vad kommer istället? Hur såg egentligen Sveriges samarbete med Nato och EU ut idag?
Alla i panelen var överens om att det saknades en öppen debatt om neutraliteten och frågan om Sverige förhållande till Nato. Ohly påpekade att Sverige idag i praktiken har gått mycket långt i närmandet till Nato, mycket längre än vad en alliansfrihet skulle medge. Snart skulle han bli tvungen att kämpa, inte för att Sverige ska hålla sig utanför Nato utan för att vi ska gå ur. Visste svenska folket egentligen hur långt gånget i samarbetet med Nato som Sverige var? frågade han sig. Natomedlemskap innebar en militarisering av de frågor som rör det bredare säkerhetsbegreppet – fattigdomsfrågor och liknande djupliggande problem som knappast löses militärt.
Anna Ek underströk att Sverige inte behöver gå med i Nato för att bidra till fredsbyggande insatser. Widman intog den mer pragmatiska hållningen att om inte Sverige är med i Nato kunde vi inte heller vara med och forma de viktiga operationerna. Eneström menade frejdigt att visst fanns det problem med Nato, men man fick heller inte vara alltför kräsen när det gäller att försvara fred och frihet. Fredsbyggande insatser var det möjligas konst, slog Eneström fast. Att Sverige inte kommer stå passivt vid en aggression mot ett nordiskt eller baltiskt grannland var nog alla ense om, men formerna för vad som skulle göras gick isär. Men allians eller inte?
Allierad eller inte allierad? Frågan lär behöva ställas igen.
Andreas Norman, redaktionschef vid Utrikespolitiska institutet
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Länkar till det här inlägget
|
Etiketter:
2009,
alliansfrihet,
Anna Ek,
EU,
FN,
FOI,
Folk och Försvar,
Försvarsmakten,
Karin Enström,
Lars Ohly,
NATO,
OSSE,
Svenska Freds,
Tomas Ries
Praktiskt SSR-arbete i postkonfliktländer
Säkerhetssektorreform (SSR) är ett paraplybegrepp för all verksamhet som handlar om reformer med syftet att bygga upp en stats säkerhetssektor. Säkerhetssektorn omfattar inte enbart polisiära och militära styrkor utan även civila myndigheter och funktioner så som rättssektorn och politisk översyn. Utgångspunkten för SSR-arbete är att det finns ett samband mellan säkerhet och utveckling som behöver genomsyra samtliga verksamhet. Med Liberia i fokus diskuterade Magnus Jörgel och Robert Egnell, Försvarshögskolan, och Katja Svensson, genderkonsult, SSR:s möjligheter och begränsningar.
Magnus, som arbetar som rådgivare för Liberias regering, inledde med att ge publiken en redogörelse för de utmaningar landets styre står inför. Trots sex år av fred är det få områden som fungerar. I dagsläget finns det knappt någon infrastruktur, el, skolväsende eller finansiellt system och en fungerande försvarsmakt går det inte att tala om. Landets departement har ingen tillgång till egna hemsidor eller telefoner utan tjänstemännen använder privata mobiltelefoner och Hotmail-adresser för att kommunicera. Vid opinionsundersökningar har befolkningen uppgett att det är deras egen polis och militär som är det största hotet för deras säkerhet. Först 2006 klassificerades våldtäkt som ett brott. Att med dessa förutsättningar genomföra säkerhetssektorreformer är ytterst problematiskt. 
Från vänster: Katja Svensson, Magnus Jörgel och Robert Egnell
Katja Svensson, tidigare genderrådgivare i Liberia, efterfrågade mer pragmatik inom SSR. Att vi försöker påtvinga afrikanska länder ett westfaliskt statsystem är inte alltid lämpligt eller effektivt eftersom gränser i Afrika inte fungerar som i västvärlden. Ytterligare än mycket viktig aspekt är att inse att säkerhetsbehov inte är könsneutralt. Även om Liberia i många hänseenden har nått långt inom genderfrågor finns det en tydlig problematik kvar. Ett påtagligt exempel är att många av före detta rebeller och förövare numera är integrerade i poliskåren. Ska kvinnor förväntas anmäla könsbaserat våld till de som har utfört handlingen? Samtidigt får inte männen glömmas i genderarbetet. Att engagera män i dessa frågor såg Katja som en mycket utpräglad framgångsfaktor.
Att SSR är problematiskt framgick bestämt av den diskussion som följde Robert Egnells kritik av begreppet. För det första är själva namnet missvisande då det i själva verket handlar om statsbyggande som omfattar mer än enbart säkerhetssektorn. Att dessutom leva i föreställningen att målet alltid bör vara liberal marknadsekonomi påtvingat av västvärlden kan skapa stora svårigheter. Statsbyggare behöver ta stor hänsyn till den historiska, kulturella och även teoretiska kontext som de verkar inom. Om detta inte genomförs så blir resultatet bara lösa antaganden och politiska insatser. Dessutom efterfrågade Robert en större ödmjukhet inför uppgiften. Västvärlden har problem med den normativ grund som insatserna bygger på. Det krävs förhandlingar och lokalt ägarskap för att lyckas reformera och bygga upp stater.
skrivet av Martin Rusner, student Försvarshögskolan
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
01 juli 2009
Kosovo – Reality Check
Josefine Karlsson, Juuri Laas och Karin Enström
EU:s civila krishanteringsarbete har utvecklats de senaste åren, även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. I detta arbete har internationella och nationella riktlinjer gång efter annan slagit fast att civila samhällets organisationer i allmänhet, och kvinnoorganisationer i synnerhet, skall delta på alla nivåer. De vackra orden är många men frågan hänger i luften; vad betyder orden för de människor som är direkt berörda?
I detta samtal, arrangerat av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Folke Bernadotteakademin, diskuterade Juri Laas (EULEX Kosovo/Brussels), Karin Enström (m) och Luljeta Vuniqi (Executive Director Kosovar Gender Studies Center) EU:s civila insatser, civila samhällets roll och kvinnors inkludering under ledning av Josefine Karlsson (IKFF).
Juri, som i diskussionen representerade den implementerande nivån, inledde med att förklara EULEX roll som är att bidra till upprättandet av ”rule of law” i Kosovo. Enligt honom är det lokala ägarskapet nyckeln till framgång i missionens arbete, och utan stöd från civilbefolkningen kommer de inte att lyckas. Luljeta, representant för gräsrötterna på plats i den region som Juris arbete berör, betonade den förvirring som uppstår när missioner avlöser varandra och deras mandat förblir oklart för människor på plats. Hon berättade också att kvinnor sällan deltar som aktörer, och att kvinnors erfarenheter ofta glöms bort. Karin, representant för den beslutsfattande nivån i Sverige, talade om vikten av att bidra till stabilitet i Europa. Sveriges bidrag till missioner som EULEX är enligt henne en central beståndsdel i detta arbete.
Talarna var allt som oftast rörande överens om att civila samhällets och kvinnors erfarenheter skall vara vägledande i det internationellt fredsarbete. Luljeta kunde dock vittna om att kvinnor ofta glöms bort, och Josefine påpekade att en pinsamt liten andel av högre beslutsfattare är kvinnor. Även om handlingsplaner för inkluderingen av säkerhetsrådets resolution 1325:2000 om kvinnor, fred och säkerhet har tagits av några länder och också finns i EU:s policys talar verkligheten klarspråk: kvinnor är sällan representerade. Talarnas konkreta förslag för att komma tillrätta med obalansen mellan kvinnor och män inkluderade påtryckningar riktade mot medlemsstater att nominera kvinnor, att ta kvinnors erfarenheter på allvar och integrera dem i det faktiska arbetet, samt att regelbundet utvärdera missioners reella påverkan. Alla talarna var eniga om att detta arbete måste förbättras och att vi har en lång väg att gå innan vi når målet.
skrivet av Emma Rosengren, internationell styrelseledamot för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Women's International League for Peace and Freedom
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
Glad sluggerfest i Almedalen
En debattboxning i tre ronder stod på schemat för Säkerhetspolitiskt sommartorg under tisdagkvällen. ”Vapenexport på gott eller ont” var temat och duellerna stod mellan Svenska Freds ordförande Anna Ek och Andreas Ekman och Håkan Mårtensson från Kristna Fredsrörelsen och Allan Widman (fp) respektive Maja Åberg från Amnesty och Anders Svärd (c). ”En glad sluggerfest” konstaterade domare Daniel Nord, biträdande direktör på fredsforskningsinstitutet Sipri, efter debattens slut.
Andreas Ekman, ISP, och Anna Ek, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Vapenexporten är en känslig och aktuell fråga. Regeringar som hävdar att de upprätthåller en restriktiv vapenexport lägger samtidigt stor energi på att sälja och marknadsföra sina produkter. Vapen som upprätthåller konflikter runt om i världen används även i internationella fredsinsatser i syfte att hejda stridigheter. Fattiga länder köper vapen trots små resurser och stora problem för den egna befolkningen. Samtidigt har alla nationer ett eget val och rätten till försvar står inskriven i FN:s stadga.
Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) är den myndighet som bedömer vilka länder som ska godkännas för svensk vapenexport, ett uppdrag som utförs på ett ”synnerligen ansvarsfullt sätt” enligt Andreas Ekman som påminde om att riktlinjerna för den svenska vapenexporten godkänts av riksdagen. ISP är ”oansvarigt”, menade Anna Ek. Det faktum att riktlinjerna godkänts innebär inte att riksdagen håller med om de tolkningar som myndigheten gör av dem, eller att de följer antagna principer inom svensk utrikespolitik i stort. 
Maja Åberg, Amnesty, Daniel Nord, SIPRI, och Anders Svärd (c)
60 % av den svenska vapenexporten går till andra länder i EU, Schweiz och Norge och 15 % går till andra stabila länder. En mycket liten del av exporten går till de länder som ofta kritiseras i debatten berättade Andreas Ekman, bland dem Sydafrika, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Indien och Pakistan. Eftersom det rör sig om en så liten men kontroversiell del av den totala exporten borde den lätt kunna tas bort, kontrade Anna Ek, och hävdade att köpen får stora konsekvenser för svensk trovärdighet i att kritisera stater som bryter mot mänskliga rättigheter och undergräver demokratin. De vapen som idag står för det största antalet dödsfall är dock inte de större vapensystem som Sverige producerar utan lätta vapen, något som i stället borde vara i fokus enligt Andreas Ekman.
- Vi kan vara ense om att de var oense, konstaterade Daniel Nord.
Allan Widman och Håkan Mårtensson debatterade vilka motiv som ligger bakom, och bör ligga bakom beslut om svensk vapenexport. De säkerhetspolitiska argumenten förändras med att den materiella utvecklingen går framåt, menade Widman. I och med att Sverige utvecklar allt mer komplexa system blir också underleverantörerna fler och behovet av och möjligheten till förtroendeskapande samarbete större. Det krävs också mer ekonomiska resurser och vapenexporten blir då en förutsättning för att utveckling och produktion ska kunna upprätthållas.
Håkan Mårtensson höll med om att det kan finnas säkerhetspolitiska argument men att andra väger tyngre. Redan nu påverkas också exporten av näringspolitiska motiv menade han, något som han absolut inte ville se inskrivet i riktlinjerna.
Allan Widman ville inte se ökad hänsyn till marknadspolitik i riktlinjerna, däremot gärna ett demokratikriterium när länder bedöms som köpare, en åsikt som delades av Håkan Mårtensson.
Större hänsyn till näringspolitik är något som Anders Svärd argumenterat för som statlig utredare för vapenexportfrågor. ”Vi har bra grejer och är världsledande. Varför inte sälja?”, sa han. Försvarsmaktens beställningar räcker idag inte för försvarsindustri som spelar på en reglerad marknad.
Allan Widman (fp), Daniel Nord och Håkan Mårtensson, Kristna Fredsrörelsen
Att riktlinjerna urvattnats kan inte lösas med att de anpassas därefter, menade hans motdebattör Maja Åberg. I stället ville hon öka kraven på köparländerna till att även inkludera att kulturella, ekonomiska och sociala rättigheter respekteras (utöver de politiska och medborgerliga). Även om vapen inte används kan de döda genom att de resurser som läggs på köpen tas från att till exempel hälso och sjukvård, ofta det största hotet den mänskliga säkerheten i fattiga länder.
Vad gäller arbetet mot gemensamma riktlinjer inom EU var Maja Åberg skeptisk. Det är bra att dokumentet blir bindande men dåligt att det är en ”mesig kompromiss” full av ”kryphål stora som ladugårdsdörrar”, menade hon.
- De europeiska reglerna följs i varierande grad av de europeiska länderna, formulerade sig hennes motdebattör i samma fråga.
skrivet av Linda Åkerström, Projektledare för försvars- och säkerhetspolitik på Svenska Freds
Skrivet om seminariet
"Vapenhandel - ett medel för fred och demokrati?" (Newsmill, 2 juli 2009)
Publicerad av
Säkerhetspolitiskt sommartorg
|
kommentarer (0)
